I sthlm är det så långt till alla och jag känner ingen.
2013-02-02 i
Livet som jag känner det
0 av era tankar
Åkte hem efter två veckor i ensamhetens håla.
Inte för att jag har varit ensam så mycket, har haft joanna, järva och nico hos mig... Så jag ska väl inte klaga.
Men det var skönt att åka hem ändå.
Igår (fredag) åkte jag och syrran + sara på bio, Texas Chainsaw 3D, och sedan åkte vi till Säters mentalsjukhus... Det var sick.
Efter det vart det filmkväll (natt snarare) och vi kom hem vid 06.00. Jag sov till halv 4. epic.
Idag har jag ja... sovit och bakat bullar. Imorgon ska jag plugga sista kapitlet hade jag tänkt, så jag får någonting vettigt gjort nder helgen.
Måndag vet jag inte vad jag gör, tisdag inleds med ett tandläkarbesök och sedan åker jag tillbaka hem till storstan.
Hur har det varit då? Att bo själv?
Jo, det är rätt kul egentligen, om man tänker efter. Man får göra exakt vad man vill, ingen säger till en saker som måste göras utan man måste inse allting själv. Att det måste handlas mjölk eller att telefonfakturan faktiskt måste betalas... Ansvar.
Jag har definitivt blivit duktigare på att både diska och städa, så jag antar att det är bra...... Sen har jag också blivit duktigare på att ta tag i att plugga jämfört med hur jag var innan. haha!
Och det är också rätt skönt att veta det.
Aja, just nu längtar jag iallafall inte hem till lägenheten. Nu ropar bullarna att dom vill bli penslade och jag ska ta tag i att duka sedan.
Det är just det där som jag saknar med att bo hemma.. Allt folk som är i närheten, som mamma och pappa.. Att man alltid kan träffa någon och att det alltid finns folk som vill träffas.
I sthlm är det så långt till alla och jag känner ingen.