Det är så himla mycket som har hänt sedan den andra februari 3012. Så himla mycket så jag vill inte ens gå igenom det i huvudet. Fram och tillbaka med pojkvännen och hit och dit med möblerna i lägenheten och hoppsan sa så var det tenta dags i juni och sen var stockholmsvisiten slut. 

 

Avslutade relationen och flyttade hem. 

Hem till flickrummet och sökte jobb. Insåg att jag hatade allt som var i rummet då, alla väggar, alla färger, alla möbler - så jag tog tag och rev ur allting, målade om, flyttade på exakt allt, köpte ny säng, nya lakarn, nya överkast, allting blev bara nytt. 

 

Ny start, nya omgivningar. So far - so good. Bara det att på nätterna så krampgrät jag, panikångestattackgrät jag. Ensamheten var ett totalt faktum och det slog mig så otroligt hårt i ansiktet. Det gör ont när jag inser (för det gör jag ungefär 5-6 gånger om året) att jag aldrig har lärt mig att vara ensam. Jag kan inte vara ensam. Ensam och stark är inte min grej. Inte ännu. Panikgrät flera veckors nätter i rad. Pratade i långa telefonsamtal med världens bästa Kajsa som höll min värld uppe vid ytan. Min värld som nu var en ensam värld. 

 

Världens bästa kajsa. Vilken jävla kvinna det där är. Jag behöver inte dra upp smådetaljerna, men gosh, hon räddade mig så hårt när ingen annan insåg hur långt ner jag var. SÅ OTROLIGT BRA MÄNNISKA. Gud det finns verkligen inte ett enda ord som kan beskriva hur mycket det är. I love you to the moon and back, but still, that's not even close.

 

Fick jobb. Började jobba och efter det så har jag inte haft mycket av ett socialt liv. Jag samlar pengar, sover, röker och samlar pengar. 

 

Utbildningar blir det, kanske dock inte här. Livet måste gå vidare och jag vill gå vidare med det. 

Måste bara lära mig att jag är själv. Jag är bättre själv. Det är kul att ha någon som man kan umgås med och så, men man ska fan alltid kunna klara sig bra själv också. 

Så det är de jag håller på och lär mig. Jag taggar ner min översociala sida och lär mig att umgås med mig själv. 

 

Det är väl där allting sitter, jag gillar inte mig själv. 

 

Men mitt rum blir bra iallafall, väntar på sista pusselbiten och sen är det bara asnice. Jobbet på ica rullar på, jobbar till den 17 augusti, sen blir det troligtis en en-veckas-resa till solen med mina två brudisar och sen får vi se vart jag trar vägen. 

 

Jag blir mer och mer sugen på att tatuera mig, men samtidigt så är det ett så stort beslut. Marcus och jag har otroliga diskutioner om withe trash och annat, vilket är rätt skönt, för vi har ganska lika åsikter. Det är skönt att ha någon man kan prata med, som man vet att det är ingen fara "mellan" oss, det kommer inte bli något för vi är alldeles för bra vänner. Det känns bra för då kan man bara mosa ur sig allt. Och speciellt att det är en pojke också, för då kan man få lite annat perspektiv på saker och ting. Han är bra. 

 

Precis som min Emil, åh, världens bästa Emil. Lägenhet i Skbg med extra nyckel som jag har fått för "in case of emergencys". Jag ska ställa mitt xbox där, så att jag slipper se det nerpackat i lådor utanför mitt rum här hemma. Så Emil ska få babysitta mitt xbox, och jag har extra nyckel - jag kan åka dit när fucking som och spela, äta, bara va. Det känns också jävligt asbra. 

 

Vad mer ska man skriva, så här efter 4 månader för att summera allting? 

Det finns kanske inte något mer att säga. Jag har lärt mig så mycket, men också förlorat mycket. Stora delar av mig själv och av min tidigare omgivning har totalt bara lämnat mig, och någonstans så kan jag känna ånger. 

 

Men man ska inte ångra saker man har gjort. För det blir verkligen inte bättre av det. För det som är gjort är faktiskt gjort, och det finns ingenting i hela universum som skulle kunna ändra på det. 

Så, det är bara att leva med misstagen, lära sig av dem, försöka skaffa sig nya perspektiv och ta vara på den tid som vi har fått här. 

 

Vilket får mig att tänka på att jag ska ut och springa. 

Hörni, hoppas ni mår bra, för jag har egentligen aldrig mått bättre! 

 

fred ut